De flesta grodor äter det mesta de får tag i förutsatt att det är i lagom storlek som går att svälja. De flesta är köttätare. Större grodor och paddor äter små däggdjur, fåglar, fisk och kräldjur. Andra lever av insekter, sniglar och andra grodors yngel. En del större grodor kan även få i sig mindre grodor ibland.

Groddjurens tänder består av två delar; överst en krona och nertill en smal rot som sitter fast i käken. Alla tänder ser likadana ut och det är endast groddjur som har sådana tänder. Tänderna används till att hålla fast byten men inte till att bita eller tugga med.

Många av grodor och paddor har en lång tunga som de fångar sitt byte med. Ytterst på tungan sitter särskilda körtlar som innehåller ett klibbigt ämne.

Tungan sitter långt fram i munnen, inte längst bak som hos människan. De skjuter ut tungan snabbt och tack vare det klibbiga ämnet så fastnar bytet på tungan. Grodor som fångar mat under vatten använder inte tungan utan slukar sitt byte direkt. När grodor och paddor sväljer dras deras ögon in i huvudet då ögonen hjälper till att trycka ner bytet i strupen.

/Pakwa/

Groddjuren förflyttar sig på flera olika sätt. Maskgroddjuren, som inte har några ben, gräver sig fram i mjuk jord. De använder huvudet som spade och vickar kroppen framåt med hjälp av de starka muskler som de har, ungefär så som fiskar gör när de simmar.

De flesta grodor och paddor har långa bakben. Bakbenen är starka och används till att hoppa med. Med lårmusklerna rätar grodorna ut bakbenen och trycker sig ifrån marken – och så hoppar de iväg. När de går använder de sig också av frambenen. Paddor hoppar inte utan de tar sig gående fram. När grodor och paddor simmar gör de alla nästan på samma sätt. De skjuter ifrån med bakbenen och använder frambenen till att styra med. Mellan tårna på bakfötterna sitter simhud vilket gör det lättare att skjuta undan vattnet. Det är av grodorna som vi människor har lärt oss använda simfötter när vi dyker.

En del grodor kan segelflyga korta sträckor. Dessa grodorna lever uppe i träd. De spänner ut den tunna huden som de har mellan sina långa fingrar och tår så att huden fungerar som små fallskärmar. På så vis håller de sig kvar i luften.

Groddjurens yngel simmar genom att slå iväg med svansen.

/Pakwa/

Groddjur uppfattar mycket svaga rörelser, vibrationer i vatten och på marken. Särskilt viktig är känseln för de groddjur som lever nere i jorden, till exempel
maskgroddjur och vissa sorters paddor. Några arter har en rad känselkroppar i huden, en så kallad sidolinje, som är särskilt känslig för för rörelser i vatten. Tack vare dessa känselkroppar märker groddjur när någonting rör sig i närheten av dom nere i vattnet. Fiskar har också sidolinjer.

/Pakwa/

Som de flesta andra djur måste groddjur vara två för att få ungar. Honorna lägger ägg. Äggen utvecklas sedan till nya små groddjur men bara om en hane har befruktat dom. Många groddjur, särskilt grodor och paddor, söker sig till en make i den göl eller bäck där de själva är födda. De kan få hoppa flera kilometer för att ta sig dit. Hanarna brukar dyka upp först och de brukar bli många. Till att börja med är de tysta men efter ett par dagar så börjar de ”sjunga”, det vill säga de kväker högt åt varandra. Det är en sorts kamp om reviret, om vem som äger ett visst område. Den som kväker högst brukar vinna. När honorna dyker upp försöker hanarna locka till sig honorna med höga lockrop som låter helt annorlunda.

De flesta grodhonor lägger sina ägg i vatten. Men innan de gör det klättrar en hane upp på deras rygg. Medan honorna lägger äggen sprutar hanen en mjölkaktig vätska över dom, så de blir befruktade.

Groddjurens ägg ser inte likadana ut som fåglarnas. Groddjurens ägg har bara ett lager gelé. De måste skyddas så att de inte torkar ut. Det är ett av skälen till varför groddjuren lägger sina ägg någonstans där det är vått. En del groddjur sköter om äggen noga. Det finns en del grodor och paddor som bär äggen med sig. Barnmorskegrodans hane bär sina kring magen och håller till på ställen där det inte finns någon risk att de torkar ut. När äggen är färdiga att kläckas sätter han sig i kanten av en damm med bakbenen i vattnet. Då kläcks äggen.

Det finns också grodhanar som förvarar äggen i strupsäcken, den som
de annars använder när de kväker. Andra groddjur lägger tusentals ägg som får klara sig själva. Många av dessa blir uppätna av fiskar och andra djur.

De ungar som kommer ut ur grodäggen kallas för yngel eller larver. Grodornas och paddornas yngel har inga ben men en lång svans och liknar inte alls de fullvuxna djuren. Från början har de gälar utanpå kroppen. Så småningom så får de gälar på insidan och då försvinner de gamla. När ett padd- eller grodyngel kläcks har de ingen mun. Det sitter fortfarande fast vid gulan från sitt ägg och lever av den tills munnen har utvecklats. Med tiden börjar det äta växter och andra smådjur. Ett av de första tecknen på att grodyngel håller på att förändras till grodor är att de börjar ta sig upp till vattenytan och andas luft. Det beror på att det håller på att få lungor. Med dom kommer grodan att andas med när den är färdigbildad så den får allt
syre som den behöver när den är aktiv. Efter det växer bakbenen ut. Under tiden som grodynglet utvecklas kan den inte äta utan kroppen hämtar näring ur svansen, som blir mindre och mindre. Sedan växer frambenen ut, ögonen blir större och ynglet ändrar utseende. Det börjar likna en vuxen groda men är fortfarande mycket liten.

Onödigt vetande:

När en paddhane söker en hona kan det hända att han råkar få tag i en annan hane av misstag. Då ger den andra hanen ifrån sig ett speciellt läte som betyder ”släpp mig”.

/Pakwa/

Precis som vi människor har groddjuren smaklökar på tungan. När de smakar på någonting så skickar smaklökarna signaler till hjärnan som avgör om det är ätligt. Det finns många insekter som smakar äckligt för att slippa bli uppätna. Om ett groddjur fångar en sådan insekt spottar den direkt ut insekten.

/Pakwa/

Groddjurens luktsinne fungerar ungefär likadant som människans. Deras näsborrar är klädda med en tunn, fuktig slemhinna. När groddjuren andas följer de små luktpartiklarna med andningsluften in i näsan och löser sig i slemmet. I slemhinnan sitter särskilda små organ som skickar signaler till den delen av hjärnan som har hand om lukter. Sedan försöker hjärnan komma fram till vad det är för lukt.

/Pakwa/

Alla groddjur har hörsel. Grodor och paddor har trumhinnor som sitter strax bakom ögonen. Med de fångar de upp ljudvågor både i luft och i vatten. Grodor och paddor har bättre hörsel än andra groddjur. De använder många olika lätet för att tala med varandra. Lockrop för att locka till sig en make.
Varningsrop som varnar andra för fara. Hotfulla läten för att skrämma bort
medtävlare. De har till och med ett läte som de använder då det regnar.

/Pakwa/

Synen är viktig för alla groddjur. Salamandrar och grodor ser bäst. Grodornas syn är särskilt bra på att upptäcka sådant som rör på sig, speciellt sådant som rör sig från sidorna. De får lätt syn på insekter som flyger förbi.
Orörliga saker ser de dock inte lika bra så de fångar inte insekter som sitter stilla. Man tror att de flesta groddjur ser i färg. Många av grodorna är ju färgglada just under parningstiden. Under vatten har inte paddor och grodor lika bra syn. På grodorna sitter ögonen högt upp vilket är speciellt bra för trädgrodorna.

/Pakwa/