Groddjur måste hålla sig varma för att kunna röra sig normalt. Då de blir kalla rör de sig mer långsamt. Medans fåglar och däggdjur själva kan skapa sin kroppsvärme måste groddjur få värme utifrån. De är så kallade växelvarma. De kan värma sig genom att vara i solen och sedan söka sig till skugga för att inte bli för varma. Alla groddjur har fuktig hud, vilket är en nackdel då de försöker hålla värmen. Hudslemmets vätska dunstar i solen och det går då åt så mycket värmeenergi att de blir avkylda. De kan också förlora kroppsvätska och riskerar att bli uttorkade. Därför lever de flesta groddjur i fuktig miljö.

Det finns också en del grodor som lever på torra platser. De gräver ner sig i jorden och kan ligga omkring en meter under marken i ett halvår tills nösta gång det blir regn. De har en hud som bildar ett tunt skal som skyddar ifrån uttorkning.

I kalla områden kan inte groddjur hålla sig tillräckligt varma för att skaffa mat om vintern. De söker sig då till ställen där de slipper kylan t.ex på botten av någon damm där de sedan ligger i dvala så länge vintern varar. Att ligga i dvala är ungefär som att sova. Kroppens temperatur sjunker och hjärtat slår sakta. Det finns till och med en del groddjur som slutar helt att andas med lungorna. De tar upp det syre som behövs genom deras hud.

I Nordamerika finns det grodor som klarar kyla. Mer än hälften av deras vätska i kroppen kan frysa till is utan att de dör.

/Pakwa/

Många djur äter groddjur t.ex däggdjur, fåglar och kräldjur. Därför är det viktigt för groddjuren att kunna skydda sig. Ett av de bästa sätten är att inte synas. Vissa groddjur håller sig blixtstilla om faran är nära. Andra har skyddsfärger, så kallat kamouflage, som smälter samman med grodans omgivning. Maskgroddjuren kan gömma sig genom att gräva ner sig i marken.

Men en del groddjur gömmer sig inte. Istället verkar det som att de vill ha uppmärksamhet. De är färggranna och den starka färgen är en varning. Sådana groddjur har giftkörtlar i huden och andra djur lär sig snabbt att de är inte är ätbara. Det finns de grodor som är så pass giftiga att de som äter av dom dör. Det finns dock andra färgglada groddjur som inte är giftiga men som tack vare sin starka färg klarar sig från att bli uppätna.

Genom att många grodor och paddor gör sig större försöker också dessa att klara sig undan sina fiender. Detta gör de genom att blåsa upp sig och ibland höjer de också kroppen ifrån marken. Då de ser större ut klarar de sig oftast undan från att bli uppätna.

/Pakwa/

De flesta grodor äter det mesta de får tag i förutsatt att det är i lagom storlek som går att svälja. De flesta är köttätare. Större grodor och paddor äter små däggdjur, fåglar, fisk och kräldjur. Andra lever av insekter, sniglar och andra grodors yngel. En del större grodor kan även få i sig mindre grodor ibland.

Groddjurens tänder består av två delar; överst en krona och nertill en smal rot som sitter fast i käken. Alla tänder ser likadana ut och det är endast groddjur som har sådana tänder. Tänderna används till att hålla fast byten men inte till att bita eller tugga med.

Många av grodor och paddor har en lång tunga som de fångar sitt byte med. Ytterst på tungan sitter särskilda körtlar som innehåller ett klibbigt ämne.

Tungan sitter långt fram i munnen, inte längst bak som hos människan. De skjuter ut tungan snabbt och tack vare det klibbiga ämnet så fastnar bytet på tungan. Grodor som fångar mat under vatten använder inte tungan utan slukar sitt byte direkt. När grodor och paddor sväljer dras deras ögon in i huvudet då ögonen hjälper till att trycka ner bytet i strupen.

/Pakwa/

Groddjuren förflyttar sig på flera olika sätt. Maskgroddjuren, som inte har några ben, gräver sig fram i mjuk jord. De använder huvudet som spade och vickar kroppen framåt med hjälp av de starka muskler som de har, ungefär så som fiskar gör när de simmar.

De flesta grodor och paddor har långa bakben. Bakbenen är starka och används till att hoppa med. Med lårmusklerna rätar grodorna ut bakbenen och trycker sig ifrån marken – och så hoppar de iväg. När de går använder de sig också av frambenen. Paddor hoppar inte utan de tar sig gående fram. När grodor och paddor simmar gör de alla nästan på samma sätt. De skjuter ifrån med bakbenen och använder frambenen till att styra med. Mellan tårna på bakfötterna sitter simhud vilket gör det lättare att skjuta undan vattnet. Det är av grodorna som vi människor har lärt oss använda simfötter när vi dyker.

En del grodor kan segelflyga korta sträckor. Dessa grodorna lever uppe i träd. De spänner ut den tunna huden som de har mellan sina långa fingrar och tår så att huden fungerar som små fallskärmar. På så vis håller de sig kvar i luften.

Groddjurens yngel simmar genom att slå iväg med svansen.

/Pakwa/

Groddjur uppfattar mycket svaga rörelser, vibrationer i vatten och på marken. Särskilt viktig är känseln för de groddjur som lever nere i jorden, till exempel
maskgroddjur och vissa sorters paddor. Några arter har en rad känselkroppar i huden, en så kallad sidolinje, som är särskilt känslig för för rörelser i vatten. Tack vare dessa känselkroppar märker groddjur när någonting rör sig i närheten av dom nere i vattnet. Fiskar har också sidolinjer.

/Pakwa/